Lite tankar om kärleken till snön..
Haha, jag måste bara få berätta:
Jag älskar ju snön men jag börjar ifrågasätta om det är ömsesidigt, alltså om den älskar mig tillbaka;)
Här om dagen när jag var ute med min kära hund Tuffa så gick jag mot busshållplatsen. Bredvid den finns det ett dike och en bro över det diket. Jag hade precis kommit hem från skolan så jag hade på mig tunika, strumpbyxor och mina lila skor som bara går upp till vristen. Nu när det är så mycket snö så har det ju blivit stora drivor efter att plogbilen har kört fram, så jag såg inte bron. Jag gick och ställde mig mitt framför snödrivan (som var lika hög som min midja) och tittade efter bron. När jag inte såg någon tänkte jag "Äh, vafan, jag chansar på att den är här!" och klev rakt ut! Och föll och föll och föll! Rakt ner i jättedjup snö, ner i diket! Först med ena benet, och sen det andra. Oj vad jag blev paff, hade inte väntat mig så mycket snö. Gissa om jag blev kall, fick ju snö på hela benen och i skorna.. Haha, men det var komiskt!
Och i onsdags när jag gick från bussen påväg hem från skolan vid 17.30-tiden var det väldigt mörkt. Såg nästan inte stigen, bara skuggorna och konturerna, och den stigen är väldigt ojämn pga all nertrampad snö. Det gör att det är väldigt svårt att gå där, speciellt i mörkret. När jag nu gick där så höll jag på att snubbla på snön som ligger vid sidan av stigen, vilket gör att jag lutar mig bakåt för att inte trilla. Men då känner jag att jag faller åt andra hållet istället, och sätter mig i snön, pladask! Med ganska tunna strumpbyxor. Och jag sätter mig inte på jackan, nej jag sätter mig lixom på knä, så jag lyckas snöa ner hela benen igen!
Men som sagt, det var bara komiskt. Tur att jag inte var på dåligt humör, då hade snön fått höra både det ena och det andra..
Godnatt!
Jag älskar ju snön men jag börjar ifrågasätta om det är ömsesidigt, alltså om den älskar mig tillbaka;)
Här om dagen när jag var ute med min kära hund Tuffa så gick jag mot busshållplatsen. Bredvid den finns det ett dike och en bro över det diket. Jag hade precis kommit hem från skolan så jag hade på mig tunika, strumpbyxor och mina lila skor som bara går upp till vristen. Nu när det är så mycket snö så har det ju blivit stora drivor efter att plogbilen har kört fram, så jag såg inte bron. Jag gick och ställde mig mitt framför snödrivan (som var lika hög som min midja) och tittade efter bron. När jag inte såg någon tänkte jag "Äh, vafan, jag chansar på att den är här!" och klev rakt ut! Och föll och föll och föll! Rakt ner i jättedjup snö, ner i diket! Först med ena benet, och sen det andra. Oj vad jag blev paff, hade inte väntat mig så mycket snö. Gissa om jag blev kall, fick ju snö på hela benen och i skorna.. Haha, men det var komiskt!
Och i onsdags när jag gick från bussen påväg hem från skolan vid 17.30-tiden var det väldigt mörkt. Såg nästan inte stigen, bara skuggorna och konturerna, och den stigen är väldigt ojämn pga all nertrampad snö. Det gör att det är väldigt svårt att gå där, speciellt i mörkret. När jag nu gick där så höll jag på att snubbla på snön som ligger vid sidan av stigen, vilket gör att jag lutar mig bakåt för att inte trilla. Men då känner jag att jag faller åt andra hållet istället, och sätter mig i snön, pladask! Med ganska tunna strumpbyxor. Och jag sätter mig inte på jackan, nej jag sätter mig lixom på knä, så jag lyckas snöa ner hela benen igen!
Men som sagt, det var bara komiskt. Tur att jag inte var på dåligt humör, då hade snön fått höra både det ena och det andra..
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
